Om jag skulle beskriva vilka spel jag gillar och analysera vilka element de har gemensamt så dyker det vissa saker upp oftare än andra. Jag gillar RPG spel eftersom berättelserna ofta är fängslande och involverande när du som spelar tar del i historien och i vissa fall kanske även kan påverka den genom olika val i dialoger eller beroende på hur du spelar spelet. En annan del i många rollspel är att du kan välja själv vilken typ av karaktär du spelar som och vad du vill vara bra på. Båda dessa rollspelsinslag har dykt upp i andra genrer mer och mer, även actionspel kan ha bra berättelser och låter dig spela som olika karaktärer med olika färdigheter. FPS spelserien Deus Ex är ett väldigt bra exempel på detta.
Nästa punk jag vill ta upp är spel som ger mig möjlighet att skapa saker. Det är något som driver mig när jag får samla material som jag sedan använder till att bygga något med. Detta oavsett om vi talar om att gå från att bygga timmerkojor till gigantiska slott i Minecraft, eller att förbättra min utrustning efter en sessions äventyrande i Monster Hunter. Mitt absoluta favoritexempel på detta är nog rollspelet Mana Khemia 2 där du tar rollen som en alchemiststudent i en smått galen japansk rollspelsberättelse. Du umgås med klasskamrater, tränar stridskonst och i egenskap av alchemist skapar du själv de föremål du behöver för dina äventyr. Där andra rollspel låter dig köpa bättre utrustning och föremål allt eftersom du besöker nya städer så kan du enbart köpa en handfull med grundläggande ingredienser i Mana Khemia. Istället uppmanas du att gå ut och samla sällsynta material i naturen och sedan via spelets alchemisystem skapa föremål, vapen och bättre ingredienser för mer avancerade recept. Jag kunde spendera nästan timmar åt gången med att skapa nya saker bara för att sedan gå ut och hämta mer material för nya experiment.
Men an annan sak jag verkligen älskar i spel, som dessutom sällan är så framträdande eller tydligt att definiera är möjligheten till utforskning. Hade jag växt upp längre tillbaka i tiden hade jag förmodligen blivit upptäcktsresande, eller drömt om att bli det i alla fall. Men i modern tid känns det som att vi har upptäckt och kartlagt i princip varenda millimeter av vår planet. Förvisso så håller vi på att utforska resten av universum, vilket är helt ofattbart fantastiskt, men inte direkt något jag personligen kan bidra till utan bara får uppleva via de bilder som NASA lägger ut på sin hemsida.
Det är här spelen kommer in. förmodligen var det första spelet jag spelade med mycket utforskning Legend of Zelda till NES. Friheten att inte bara kunna röra mig från vänster till höger som i Super Mario bros. utan istället gå åt vilket av väderstreckens fyra håll jag ville var riktigt spännande. Även om detta egentligen var rätt simpelt med dagens mått mätt så var det spännande och serien lockar fortfarande med att utforska landet Hyrule i varje ny skepnad de olika spelen presenterar. Men det första spelet som helt sålde mig på upplevelse att fritt gå och göra vad jag ville i en stor värld kom nog i Elder Scrolls III: Morrowind. Du startar som en fånge på en båt, släpps av i den lilla byn Seyda Neen, blir frågad några frågor som påverkar din karaktärs egenskaper och blir sedan frigiven. Därefter är det helt upp till dig vad du vill göra och vart du vill gå. Först kan det kännas lite vilset och överväldigande, även om spelet ger dig olika uppdrag som du kan göra om du vill, men snart så tog min upptäckarlusta över och jag har sammanlagt spenderat hundratals timmar att utforska Morrowinds träskmarker, asköknar och svampstäder. För att inte tala om hur mycket tid jag spenderat i uppföljarna Oblivion och Skyrim.
Tidigare nämnde jag Minecraft, ett annat spel som bjuder på en enorm värld att utforska. (eller snarare ett oändligt antal enorma världar) På den punkten är Elder Scrolls och Minecraft väldigt lika, även om spelen har helt olika inriktning på nästan samtliga andra punkter, så som grafik och berättande. Varje värld i Minecraft är helt unik varje gång du startar ett nytt spel och alltid möts du av en ny värld full av saker att upptäcka. Det kanske kan tyckas märkligt med tanke på spelets relativt simpla upplägg med fyrkantiga block, men så stöter man på något bergmassiv som bara ber om att bli bestiget för att se vad som ligger bakom, eller en grotta som visar sig leda ner i en övergiven gruvtunnel.
Samma känsla drog mig till att spela World of Warcraft som har en stor och intressant värld. När jag började spela så kändes världen gigantisk och det florerade många rykten på forum om hemliga och gömda områden. Även vanliga städer kändes mäktiga att besöka när det tog lång tid att nå rätt karaktärsnivå för att äntligen besöka en ny världsdel. Jag hörde folk prata om att Goblins hade sin huvudstad i öknen någonstans i världen och att man kunde se portalen till Outland om man visste vart man skulle gå. Allt det här tappade senare sin charm efter att jag nog har besökt de flesta ställen flera hundra gånger under alla år jag spelade WoW, men ändå så dyker samma känsla upp när ett nytt område läggs till i varje ny expansion. Nya miljötyper, grottor, slott och städer ska besökas och utforskas.
Ännu så länge har jag främst nämnt utforskning i fantasy världar där det är gigantiska utomhusmiljö som ligger för dina fötter, men precis samma känsla dyker upp i helt andra typer av spel. Deus Ex spelen utspelar sig i en dystopisk urban cyberpunk värld som märkligt nog med är spännande att utforskas. Spelen bygger mycket på att du själv känner att du får improvisera fram lösningen på hur du tar dig vidare. Antingen hackar du kodlåset till en dörr, spränger upp dörren eller letar efter en alternativ ingång via ett ventilationssystem. Oavsett hur du gör så missar du vissa delar av världen eftersom upplägget är fritt nog att olika spelstilar tar dig vidare. Ett av mina bästa spelminnen är när jag första gången kom till Hong-Kong i Deus Ex. Jag var mitt uppe i en spännande del av berättelsen och möttes nu av en av de mest öppna områden i spelet. Musiken var perfekt och miljön var så väldesignat att jag var helt inne i spelet när jag letade mig fram genom den lilla marknaden och vidare till hotellområdet vid kanalen.
Jag skulle kunna fortsätta att nämna spel och upplevelser. Indiespelet VVVVVV med dess fantastiska retrodesign och stora karta du ska utforska genom att trotsa gravitationens lagar. Metroid som bjuder på många fantastiska utomjordiska miljöer i både 2D och 3D beroende på vilken del i serien man spelar. Eller utforskning av helt vanlig stadsmiljöer i GTA eller Saints Row spelen som kanske är så underhållande eftersom du faktiskt kan försöka ta dig vart du vill, till skillnad från verkligheten där det blir kan bli lite svårare att ta sig in i vilken trädgård som helst bara för att du vill ta en genväg över ett garage för att kunna komma upp på ett annat hustak, bara för att se hur det ser ut där och om du kanske hittar något.
Men det är som sagt svårt att definiera denna känslan av utforskning mer konkret. Det är aldrig något som spelen har som säljargument. Att spel stoltserar med stora världar är en sak, men de är inte alltid roliga eller intressanta att utforska. Jag vet inte heller om det är så många andra som har samma nöje i att gå på digital upptäcktsfärd så fort chansen erbjuds. Alla spel jag nämnt här har många andra element som nog är mer underhållande för de flesta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar