E3 hysterin

I skrivandets stund är E3 mässan i Los Angeles i full gång, spelindustrins tveklöst största händelse. Varje år tävlar världens spelföretag om entusiasternas uppmärksamhet med nya avslöjanden, häpnadsväckande trailers och ett allmänt spektakel. Utan facit i hand kan jag tycka att det i år ser ut att bli ett E3 som är sig likt jämfört med tidigare år. Några detaljer är annorlunda och det är stort fokus på att visa helt nya speltitlar just i år, tack vare att X-box One och Play Station 4 ligger i startblocken för att dra igång sitt race senare i år. Men ändå känns det som vanligt. Vilket inte är något negativt i sej vill jag påpeka, men jag har svårt att bli så imponerad av vad som visas som alla spelutgivare på plats förmodligen gärna skulle vilja att jag blev. Visst blir jag imponerad av nya coola spel, och över lag är det en positiv känsla jag får när jag tänker på allt som dyker upp under E3. Jag väljer helt enkelt att se det som dyker upp på E3 som en sak som står separat från vad som senare faktiskt händer när det är tid att lägga korten på bordet och spelen som visats upp ska släppas.

Den första varningslampan kommer när någon vill visa en ny cool trailer (och jag har redan planerat att skriva ett het eget blogginlägg angående min syn på trailers senare) och jag tänker till och börjar uppmärksamma vissa saker. Främst så är det problematiskt för mej att ta en förrenderad 3D trailer på allvar. Det spelar ingen roll hur tekniskt avancerad och flashig videon är, den säger oftast ingenting om spelet den representerar i fråga. På sin höjd kanske den förmedlar en visuell vision eller lägger en berättarmässig grund för spelets handling, men säger mig ingenting om vad jag har att se fram emot när jag väl sitter där med kontrollen i hand och förväntar mig att bli underhållen. Då är det bättre med trailers som visar upp sekvenser som är plockade direkt ur spelet. Men återigen så blir det problem, speciellt på live visningar eller de större press-konferenserna, när det känns tveksamt om vad man får se faktiskt representerar spelet på ett ärligt sätt. Ibland handlar det om förrenderade sekvenser som är förklädda som spelbart material, (vilket brukar fallera hårt när spelet sen släpps och både grafik och spelelement visar sig vara gravt förenklat mot vad som utlovats) andra gånger är problemet överdrivna tvärsnitt eller extremt kontrollerade speldemonstrationer som bara visar upp ett spels styrkor och helt maskar alla brister eller buggar.

Såklart är det ändå roligt att se en trailer som avslöjar en uppföljare på en spelserie man älskar eller visar nånting helt nytt och roligt. E3 spektaklet är ändå bra på att få vem som helst att gå upp i högvarv över i alla fall nånting som visas. Men för att fortsätta min klagan så visar E3 ofta även upp den tråkigaste och mest förutsägbara sidan av spel. Utan att nämna några specifika titlar så är det de kända storsäljarna visas upp sina kommande uppföljare med buller och brak med extremt futtiga nyheter eller förändringar. Det verkar dock som om det på senare tid riktats mer kritik åt dessa håll vilket känns bra, men oavsett vilket så tar detta bort fokus från helt nya och innovativa spel. Vidare försöker vissa utgivare fortfarande sälja in sina spel med lättklädda kvinnor som sällan har någon temaanknytning till spelet de representerar och som i vilket fall känns som en förlegad reklammetod i dagens utvecklade mediesfär. Även i sådan här frågor har det märkts att många säger ifrån numera vilket är en positiv utveckling.

För att kort bli lite positiv igen så är jag imponerad av saker jag sett. På hårdvarufronten så har vi en del innovation, både med redan aktuella WiiU, men även kommande Play Station 4 och Xbox One. Mest har de sistnämnda lagt på mer grafiska hästkrafter, men även imponerande tekniska detaljer och smarta lösningar har fått mycket fokus. Även det stora utbudet av helt nya spel och uppvisningen av oväntade uppföljare är ett positivt steg framåt. På grund av den nya generationens sena ankomst har en svacka uppstått där vi redan vet om och har fått de flesta av konsolernas kommande storspel. Detta har lämnat en lucka där många spelutvecklare nog har dröjt lite med utvecklingen av kommande spel för att enklare kunna hantera infasningen till den nya hårdvaran på bästa sätt. därav det stora antalet nya projekt som man har sparat på för att nu äntligen kunna via upp. Förmodligen kommer jag skriva ett inlägg när showen är slut för att dlege mina tankar om de spel som gjort störst intryck på mej. 

Men för att summera så vill jag höja ett varningens finger. Vad som visas på E3 känns distanserat från verkligheten på många sätt.  Mycket visas upp som inte håller vad som utlovas eller som ens kommer bli något av i slutändan. Jag tror många är fullt medvetna om och instämmer i det jag redan tagit upp, men ändå verkar det som om hype och förväntningar både gör det svårt för spel att leva upp till de skyhöga krav som spelare kollektivt har byggt upp, och ger oss fler och fler spel som strävar åt samma beprövade, likriktade och riskresistenta håll. Gång på gång på gång..... Kanske är det innan och precis under E3, där när möjligheterna fortfarande känns lite öppna, precis innan sista dagen på mässan när vågen har slagit över och dammet börjar lägga sej som det är som roligast. Det är där jag befinner mej just nu i skrivandets stund. Och oavsett vad som sker så är det ändå mest positiva tankar jag känner av vad som komma skall i spelsfären. 

Final Fantasy

Jag tänkte skriva lite texter som i korthet sammanfattar mina tankar och funderingar kring spel och spelserier jag gillar väldigt mycket. Namnet på bloggen visar nog på min kärlek för Mega Man serien, och förutom den har jag en handfull spel och serier som jag ser som mer än bara spel. Berättelser, minnen och upplevelser som tillsammans skapar något stort som jag haft med mej långt efter att jag lagt ner kontrollen. Deus Ex, Legend of Zelda, The Elder Scrolls, Borderlands, Star Fox och Metroid är några bra exempel och jag kommer förmodligen att skriva en liten text om alla dessa titlar förr eller senare, men jag börjar med något som nog är större och bredare än någon av de ovan nämnda titlarna. Den japanska rollspelsserien Final Fantasy.

Jag har svårt att riktigt minnas när jag först upplevde ett Final Fantasy spel. För Final Fantasy (FF) är inte något man spelar, det är något man upplever. Det blir svårt eftersom det första spelet i serien jag själv ägde nog var FF IX, som jag dessutom köpte flera år efter att det släpptes. Däremot spelade jag flera av spelen tidigare på PC emulator, men jag har på senare tid köpt de spelen och spelat igen. Det jag spelade först var nog FF VI till Super Nintendo, varifrån jag har mitt tidigaste minne av serien. Förmodligen var jag runt 15-16 år gammal och tänkte inte nämnvärt mycket på spelets berättelse utan blev snarare väldigt charmad av spelets vackra grafik och indragen av spelets karaktärssystem. På senare tid har jag även njutit av den välskrivna och stundtals gripande berättelsen spelet har att erbjuda.

Men för att gå längre tillbaka, till tiden innan jag kände till att Final Fantasy ens existerade (ingen av mina spelande kompisar hade någon koll på rollspel under min uppväxt, och få spel i genren släpptes ju ens i Europa) så har ju Final Fantasy en intressant bakgrund. Under mitten av 80-talet så stod den japanska spelutvecklaren Hironobu Sakaguchi inför ett dilemma Hans spelstudio Square gick inte så bra och  man hade bara pengar till att utveckla ett sista spel. Spelet döptes (i efterhand lite ironiskt) till Final Fantasy och skulle bli ett rollspel, inspirerad av den blivande rivalen Enix (numera uppköpt av Square) som just släppt Dragon Quest som blivit en stor succé. Final Fantasy gick bra, en uppföljare gjordes och så har det rullat på.

Själv var jag inte med på den tiden och har först senare fått upp ögonen för serien som helhet, men med det sagt så är inte de första delarna i serien speciellt intressanta idag. Det går verkligen att se varför de blev så populära på sin tid dock. Även om strukturen är simpel med dagens mått mätt så sparkar man igång fantasin hos spelaren och världen känns större och mer intressant än vad den faktiskt är. Det ska väl dock nämnas att första spelet hade en, för sin tid, intressant upplagd berättelse som involverar ett tidshopp som gjorde att spelet ändå var mer unikt än rivalen Dragon Quest som körde på ett mindre originellt upplägg med en kidnappad prinsessa som ska räddas. Från del 4 och framåt har spelen mer och mer utvecklats i sitt berättande. Just FF IV involverade en huvudkaraktär, Cecil, som i början är general i ett imperium som är på väg att ta makten i hela världen, men tidigt går emot kejsaren och inleder en resa för att gå från att vara en dödsriddare till att bli en helig paladin. FF IV avslutas dessutom med en resa till månen, ett tidigt exempel på seriens ambitioner att gå bortom traditionella fantasy ramar och att blanda in science fiction element, något som skulle komma att nå sin kulmen under del 7 och 8.

Min personliga del i serien är FF V. Kanske lite otippat eftersom de flesta har del 4, 6, 7, 8 eller 9 som sin favorit. Många hoppar över del 5, kanske eftersom den var den sista av de ovan nämnda att släppas utanför japan. Del 5 har flest av dom komponenter som jag verkligen gillar med Final Fantasy serien. Spelaren väljer själv fritt vilka jobb spelets karaktärer ska ha, vilket i sin tur ger dej stort inflytande över hur din grupp av äventyrare ser ut. Att karaktärerna sen även ser annorlunda ut beroende på om de är samurajer eller röda magiker. Möjligheten att påverka vad dina karaktärer ska vara bra på har varit ett viktigt element i många delar i serien och ofta något som har förändrats ganska mycket för varje uppföljare med nya system för karaktärsutveckling. Men vad som är ännu viktigare med karaktärerna är hur dom känns välskrivna och faktiskt är karaktärer med karaktär och inte bara tomma skal som spelaren ska fylla med egna attribut och karaktärsdrag. Detta är en av de faktorer som tydligt skiljer sej i västerländska och japanska rollspel, där spelarna själva skapar sin huvudkaraktär från grunden i många västerländska rollspel.

En fördel med serien är att nästan alla delar är fristående vilket gör det enkelt att hoppa in var som utan någon förkunskap. Delarna har sina egna teman och berättelserna känns unika och varierade. Vissa element återkommer, så som seriens maskotkaraktärer Moogels och namnet på vissa karaktärer. Blandningen av familjära element och helt nya koncept är en av seriens största styrkor och gör det intressant att grotta ner sej i de olika delarna för att se vad de har att erbjuda, där de familjära elementen gör det enkelt att komma igång. Världarna som skildras är alltid stora och känns levande och gör det därför roligt att springa runt och se vad som gömmer sej bakom nästa kulle eller husknut. För att inte tala om den fantastiska presentationen, såväl grafiskt som ljudmässigt. Grafiken har alltid imponerat och pressat hårdvaran till max.

Musiken är ett stycke i sig där kompositören Nobuo Uematsu inte bara skrivit många fantastiska stycken utan även anpassat varje spår efter sitt sammanhang utan att begränsa sig med att strikt följa en enda musikstil. Pampiga orkester stycken för huvudteman och lugna melodier för musiken på huvudkartan står sida vid sida med tempofyllda rocklåtar för strider och sorgsna karaktärsteman. Musiken tillhör även den kategorin som går lika bra att lyssna på fristående, något som långt ifrån alla spelsoundtracks kan stoltsera med.

Jag inser att jag här mer har förklarat vad Final Fantasy är snarare än att berätta varför jag personligen gillar serien. Men det är just de välgjorda komponenterna och variationen som gör Final Fantasy till en riktig klassiker. Kanske har man lite tappat fokus med serien på senare år, men det känns mer som ett övergripande problem i spel- och mediebranschen, inte något som är unikt för just Final Fantasy. Det händer fortfarande att jag går tillbaka till tidigare delar i serien som jag redan har spelat för att uppleva återigen. Jag har inte ens spelat alla delar i serien ännu, exempelvis har jag tänkt sätta mej ner med FF VIII någon gång när jag känner att jag vill uppleva en helt ny saga, men spar tillsvidare på den karamellen ännu lite längre. Jag hoppas att Square Enix kan komma igång igen efter diverse mer eller mindre lyckade experiment med Final Fantasy namnet.