Jag lyssnade inte mycket på musik under min uppväxt. Radion var sällan igång och även om jag nån gång då och då fick ett kassettband med exempelvis Roxette låtar i julklapp eller födelsedagspresent så fastnade jag aldrig för popmusik så som de flesta tonåringar. Inte heller rock, punk, hiphop eller någon av de andra alternativen heller för den delen. Det samma gäller i viss utsträckning film, men det får bli ämnet för ett annat inlägg i framtiden. Mitt intresse var, och är fortfarande till stor del, TV-spel och det har även färgat min musik smak. Inte så att jag bara lyssnar på chipmusik eller techno med retrospel inslag, utan det är soundtrack jag nästan uteslutande har i lurarna på min MP3 spelare.
Filmmusik och spår från spel jag har spelat är mer njutbart än nästan allt som spelas på radio i min mening. Anledningen är tvådelad har jag kommit fram till. Första anledningen är att jag har en stark relation till soundtracken jag lyssnar på. Jag förknippar varje spår med olika minnen från ett spel och eftersom ett bra soundtrack är till för att förhöja känslan i vad som sker i berättelsen eller situationen spelaren befinner sig i så får musiken en kraft och energi som saknas i annan musik jag har hört. Detsamma stämmer för film- och TV-musik där kompositören har skrivit stycken som likt pusselbitar kompletterar mediets andra komponenter av visuell design, skådespelarinsats med mera. Jag får därför sällan samma intryck av att lyssna på ett soundtrack för någon film jag inte sett ännu, och ibland behöver jag sitta i flera timmar med ett spel innan musiken kan få komma fram och stå på egna ben.
Den andra anledningen till att jag föredrar soundtrack är att jag helt enkelt tycker att musik är ett dåligt medium för att berätta historier eller förmedla ett budskap med. Musik ska förhöja eller inspirera en känsla när den är som bäst. Mycket popmusik förmedlar ofta antingen platt kritik eller följer samhällsideal jag är trött på och gör att jag inte bryr mej på samma sätt som ljudspåret till en episk final från en film. Kanske är det att just sången distraherar från melodin när jag nu uppmanas lyssna på ett tråkigt narrativ om olycklig kärlek. Den popmusik jag väl lyssnar på är nästan uteslutande på japanska och ofta något jag kommit över efter att ha kollat på japansk film eller anime. Eftersom jag inte kan japanska så blir sången en del av melodin på ett annat sätt. Det är kanske därför inte så konstigt att jag verkligen gillade förra årets hitlåt Gangnam Style så mycket. Bra melodi och en låt jag minns spelades på jobbet när den precis var på väg att explodera som en superhit. Melodi och ett bra minne går otroligt långt för mej här.
Vad beträffande mina favorit genrer så lyssnar jag på det mesta. Det kanske är lätt att luras att tro att de flesta filmsoundtrack består enbart av pampiga orkesterstycken, men beroende på filmen kan man hitta betydligt mer intressanta saker, och om inte annat så är huvudspåret ofta pampigt och välkomponerat även om resten av spåren med är komponerade med samma blås- och stråkinstrument. På spelfronten är det lätt att tro att det istället är främst blipiga elektroniska ljud man blir erbjuden, och det stämde kanske, men det var 20 år sedan. Många äventyrsspel erbjuder faktiskt bättre orkesterkompositioner än många filmer, men utbudet är ofta mycket mer varierat än så. I vilket fall så håller jag mig sällan inom en specifik favorit genre utan kan uppskatta det mesta, från körer och pianosolon till rock och dubstep.
Till sist vill jag lämna några tips på några av mina absoluta favoritsoundtrack:
Spelet VVVVVV.
Jo, spelet heter faktiskt VVVVVV, eller V6 som det ibland kallas. Musiken är skriven av den svenska artisten SoulEye och eftersom spelet är retroflörtande i sin simpla grafiska design så matchar musiken med det där klassiska chipljudet som spel hade på 80-talet. Men det märks att det är moderna kompositioner av hög kvalitet. Det som imponerar mest är nog vilken enorm variation SoulEye har lyckats sprida över de olika ljudspåren. allt ifrån melankolisk ensamhet till hjärtdunkande peppmusik.
Filmen Scot Pilgrim vs. the World.
En unik film med ett lika unikt soundrack. Många av låtarna är musikstycken framförda av dom fiktiva popbanden som är med i filmen, vilket blir extra kull när bandet huvudkaraktären spelar i är rätt kassa på att spela och detta också framförs i soundtracket där deras låtar är medvetet dåligt inspelade. Häftiga actionspår varvas av lugnare stycken och musiken är en väldigt medveten del av filmen.
Animen Gurren Lagann.
Även här varieras stilar och tempon på ett sätt som gör att det alltid finns ett spår för varje typ av händelse i berättelsen. Allt från lugna emotionella spår till låtar med mer fart i. Lyrik blandas även in på vissa ställen, något som inte är allt för vanligt i traditionel bakgrundsmusik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar